Vad är Halloween utan katter? Deras genomträngande blick och mystiska utstrålning har gjort dem till symbolen för denna förtrollande natt i århundraden. Men visste du att Halloween ursprungligen inte handlade om ”läskiga saker” alls? Bakom pumporna, ljusen och spindelnäten döljer sig ett urgammalt ritual fullt av berättelser om naturen, övergången mellan ljus och mörker och ja, även om katter. I denna blogg får du reda på hur katter fick en huvudroll i Halloweens historia, vad högtiden egentligen betyder och hur du kan fira den med din katt.
Halloweenens ursprung: där allt började
Långt innan det fanns pumpor och dräkter firade kelterna Samhain den 31 oktober: en övergångsfest mellan sommar och vinter. De trodde att gränsen mellan de levandes och de dödas värld blev tunnare denna natt.
💡 Spöken kunde då återvända en stund, så människor tände ljus för att skydda sig själva.
Katter sågs också som väktare av det okända: varelser som kunde röra sig mellan världar. Deras nattliga beteende och mystiska blick gjorde dem till den perfekta symbolen för allt oförklarligt. Så uppstod långsamt den urgamla kopplingen mellan katter, magi och Halloween.
Under medeltiden fick kattens mystiska image en mörkare kant. Människor trodde att häxor hade katter (särskilt svarta katter) som följeslagare. Och ibland kunde de till och med förvandla sig till katter för att smyga osedda genom natten.
Denna vidskepelse tro spreds snabbt i Europa. Katter blev en symbol för det okända, för magi och ibland för rädsla. Katter blev en symbol för det okända, för magi och ibland för rädsla. Lyckligtvis vet vi nu bättre: katter är inte mörka varelser, utan smarta, intuitiva djur som passar perfekt till den mystiska stämningen av Halloween.
Nyfiken på varför svarta katter ger tur?
Läs även: Svarta katter bringar lycka
Dagens Halloween: en blandning av skräck och gemytlighet
Numera handlar Halloween inte bara om skräck, utan om kreativitet och nöje. Pumpor på fönsterbrädan, en mugg varm choklad och en katt som nyfiket tittar ut som om den ser spöken.
Så här firar du Halloween tillsammans med din katt:
- Skapa en mysig hörna med en pläd, katträd och lite halloween-dekoration
- Använd säker dekoration (helst inga riktiga ljus eller giftiga växter)
- Lek med ljuset. Katter älskar skuggor!
- Ta ett foto på din katt och dela det med @rhr_pets
Från gamla ritualer och häxberättelser till skräckfilmer och godis: katter hör Halloween till som månen hör natten till. Deras mystiska beteende, tysta blick och egensinniga charm gör kvällen helt enkelt lite mer spännande. Så tänd ett ljus, ge din katt en bekväm plats och njut tillsammans av årets mest kusliga kväll.
Vill du delta i utlottningen?
Berätta sedan i kommentarerna om det mest bisarra ögonblicket med din katt!


11 kommentarer
There is something quietly unsettling about the way my cat stares at things that are not there. It happens most often when I speak to him, as if my voice calls up a presence only he can perceive. His ears tilt, his head turns slowly, and his eyes widen with that intense, unblinking focus—following a shape moving through empty air. In those moments, the room feels inhabited by something I cannot name, as if I have stepped into only one layer of a place that holds many. I have come to believe that cats do not truly live with us, but alongside us, in a world slightly offset from ours. And when he gazes into that unseen space, I sometimes wonder—very quietly—whether he is the one watching the ghost, or whether the ghost is watching me…
In Japan, they say there are spirits wandering in homes, invisible and caring for it when you treat home with respect. I like to see that this way. Other options are too terrifying!
Vor vielen Jahren saß meine geliebte Katze Shenzi (sie ist leider seit 1 Jahre nicht mehr bei mir :-( ) vor meinem Wohnzimmerschrank und hat versucht dahinter zu kommen. Richtig ausgiebig und mit Nachdruck.
Als ich ihn dann verschoben habe, war meine Schlange, eine Natter, dort versteckt.
Ich hätte nicht bemerkt, dass sie mir ausgebüchst war.
Ohne das Starren und Scharren von Shenzi hätte ich den Ausbruch erst viel später bemerkt.